Filosofi, politisk teori
- Klassisk liberalisme
- Liberalisme i Norge
- Liberalisme vs konservatisme
Generell økonomisk teori
Libertarianisme
Miljø, ressurser o.l.
Helsepolitikk, rusmidler
Velferdsstaten
Diverse økonomiske emner
Kultur
Diverse

Linker
Kontaktinformasjon
Redaktører
Bokbestilling

Webdesign: Bent Mosfjell

John Grays akademiska gärning har sedan länge koncentreras till liberalismen, i alla dess olika former. Redan i början av sjuttio­talet började Gray som ung filosof att publicera artiklar i akademiska tidskrifter om olika liberala filosofier, dess innehåll, motsägelser och problem. Många av dessa artik­lar har sammanställts i böckerna Liberalism (Open University Press, 1986) och Liberalisms: Essays in Political Philosophy (Routledge, 1989). Båda dessa böcker är impo­nerande. Gray orienterar sig mycket begåvat i liberalismens idékretsar och pekar förtjänst­fullt på problem motsägelser, anomalier etc. i olika teori­bildningar. Mill, Spencer, Hayek, Oakeshott, Popper, Rawls, Nozick, Smith ja nästan alla skärskådas. Gray botaniserar inte bara bland filosofer utan rör sig även i andra vetenskapliga discipliner, exempelvis ekonomisk teori. De olika vetenskapliga anslagen i Grays författarskap kanske grundas i att han varit verksam inom många olika grenar av samhällsvetenskapen. Samman­taget presenterar Gray en ganska splitrad bild av liberal­ismen med många olika grenar som svårligen kan förenas i nämnvärd utsträck­ning. Utgångs­punkterna och slut­satserna är alldeles för disparata.

Grays vandring i liberala teorier har även resulterat i en rad böcker om enskilda filosofer, och det var dessa som grundlade den auktoritetsstatus som Gray på senare tid fått inom politisk teori och filosofi. I böckerna Mill on Liberty: a Defence (Routledge & Kegan Paul, 1983), Hayek on Liberty (Basil Blackwell, 1984) och Isaiah Berlin (HarperCollins, 1994) analyserades tre fram­stående liberala tänkare med en kritisk skärpa och kontrasten till de traditionella tolkningarna av dessa är ofta markant. Det gäller exempelvis diskussionen om Mill i nämnvärd utsträck­ning kan sorteras under liberal­ismens paraply och huruvida Hayeks teori om kulturell evolution egentligen är konsi­stent med hans övriga teser. I båda dessa avseenden har Gray bidragit med mycket läsvärda resonemang som inte minst framgår av de många referens­hänvisningar som görs till dessa böcker i samhällsvetenskapliga sammanhang.

Det som kännetecknar all den litteratur av Gray som ovan angivits är att tonen är torrt akademisk med fokus på analys av enskilda företrädare för liberalismen. Några resone­mang om de egna åsikterna förs i nämnvärd utsträckning inte, trots att man mellan raderna kan utläsa en uppfattning som i många avseenden kan härledas till det som i dagligt tal brukar kallas nyliberalism. Stundtals kan man dock finna en skepsis mot liberalismens teoretiska kärnor, bland annat i det avslutande kapitlet i boken Liberalisms som bär namnet After Liberalism Tonen är emellertid fortfarande ana­lytiskt resonerande och några precisa skisser till alternativa synsätt visas inte. Det är således svårt att få riktigt grepp om Grays tidiga åsikter genom hans författarskap men den gängse uppfattningen tycks vara att han i allt väsentligt var en stark förespråkare för marknads­liberalismen, vilket också understryks av den roll han spelade i Thatchers system­skiftespolitik under åttiotalet.

Om denna tolkning stämmer, vilket Gray enligt min känne­dom aldrig förnekat, skulle man kunna säga att ett perspektiv­skift ägde rum i Grays upp­fattningar under början av nittiotalet. Gray fortsatte förvisso att skärskåda liberal­ismen, men nu utifrån helt andra perspektiv. Den åsikts­neutrala ställning som tidigare var känne­tecknande för hans författarskap blåstes bort och istället började den nyliberala ideologin, ganska slarvigt ihopkomponerat, att angripas med en skarp polemisk udd. De abstrakta och teoretiska resone­mangen kvarstod förvisso, men nu kompletterades de med synpunkter på den praktiska politiken som enligt Gray skulle föras i en ny konservativ rikt­ning.

Grays nya konservativa per­spektiv har utvecklats i en rad olika böcker. Den första indi­kationen kom genom en publi­kation från Institute for Economic Affairs: The Moral Foundations of Market Institutions vilken innehöll en tämligen orättvis granskning av libertarianismen, som Gray väljer att kalla sin motståndare i denna bok, utifrån ett tradi­tionalistiskt perspektiv. Boken rönte emellertid inte speciellt stor uppståndelse utan det dröjde till publiceringen av Beyond the New Right : Markets, Government and the Common Environment (Routledge, 1993) innan den stora skaran av filosofi- och politikintresserade fick upp ögonen för det budskap som presenterades. I många av­seenden blev denna bok något av ett startskott för den stora litteraturflora om kontext­bundna gemenskapsfilosofier och civila samhället som fyllt boklådorna och återuppväckt en inspirerande diskurs på senare tid. Även i denna bok var blick­fånget delvis inriktat på ny­liberalismen och dess påstådda felslut. Ämnet var emellertid inte avklarat för Gray med denna publikation utan under nittiotalets senare år har han återkommit med komplet­terande resonemang i böckerna Post-Liberalism : Studies in Political Thought (Routledge, 1993), The Undoing of Conservatism (The Social Market Foundation, 1994) och Enlightenments Wake: Politics and Culture at the Close of the Modern Age (Routledge, 1995).

John Grays teser om det nya konservativa perspektivet tar delvis sin utgångspunkt i den filosofi som begreppet New Right kom att representera under åttiotalet. Strömningen kom i allt för hög utsträckning att domineras av snäva ekonom­iska perspektiv, exempelvis monetarismen, som i sin fram­fart blev fartblind och missade väsentliga mekanismer i det samhälle det försökte förändra. Den världsbild som föresvävade såg inte till helheten. De en­skilda delarna rycktes ur sitt sammanhang och resultaten blev miserabla. Kedjan är inte stark­are än sin svagaste länk. De liberala och moderniserande krafter som drevs fram krossade, som en oavsiktlig konsekvens, de grundläggande värden och mekanismer som möjliggör sin egen existens.

Stundtals kan man få intrycket att Grays åsikter är kontext­bundna, skapade av tingens ordning i tid och rum. Problem­bilden tas ofta från New Right och i starka ordalag avfärdar han tron på en universell filosofi. Dessutom är spelbanan i Beyond the New Right Storbritannien, post-Thatcher. Man skall dock inte förledas av detta. Grays bild är inte enbart sprungen ur en påstådd mis­slyckad politisk utveckling på åttiotalet utan har djupare rötter än så, vilket inte minst visas då nyliberalismen dissekeras.

Grays uppfattning om den omöjliga nyliberalismen grundas utifrån resonemang som har klangbotten långt tillbaka i tiden och de förs i kategoriskt av­visande ordalag som i allt väsentligt fäster upp­märk­sam­heten på en ideologis universella sida. Något systematiskt, och i korthet, skulle man kunna summera Grays avvisande inställning till nyliberalismen, och egentligen alla former av liberalism, utifrån följande perspektiv.

i) Liberalismen grundas av tron på den rationella människan, den varelse som är försedd med ett förnuft som kan bringa välmående såväl till en själv som till samhället i sin helhet. Gray åskådliggör detta med synsätt som dominerade upplysningens tid, som han utan tvivel sätter i brödraskap med liberalismen, och den dominerande upp­fattningen inom ekonomisk teori som i sin extrema för­längning inte kan förklara irrationellt beteende. Det i allra högsta grad giltiga faktum som Gray vill understryka är att människan inte är en allt igenom rationell varelse som har för­mågan att se de stora helheterna vid alla de flyktiga tillfällen som olika val och handlings­inriktningar bestäms. Tvärtom, människan begår ofta misstag och har inte alltid förmågan att kunna agera rationellt utifrån sina egna preferenser. I den liberala teorin, menar Gray, får det rationella sysättet utopiska drag som inte har någon klang­botten i samhällets verklighet och som per definition är omöj­lig. Gray ställer sig skeptisk till alla utopiska filosofier.

ii) Liberalismens utgångspunkt är en autonom och atomiserad varelse som endast har ansvar för sig själv. Ingen annan skall behöva sätta sig en forcerad position och behöva förklara och försvara andra individers agerande. Men individers agerande har även konsekvenser för andra och Gray menar att det är en absurd uppfattning att hänsyn inte skall tas till andras situation, exempelvis familjen och de frivilliga samman­slut­ningar som individer agerar inom.

iii) Liberalismens jordmån, den individuella självtillfreds­ställelsen, är enligt Gray en absurd uppfattning som i såväl praktiska som teoretiska termer uttrycks genom grader av effektivitet i samhället och via en alltför snäv syn på rättigheter och rättvisa. Hela ansatsen i detta perspektiv är fel. Den trångsynta individual­istiska synvinkeln, som utgör grunden för en liberal moral, fokuserar på fel värden och fel mål. Samhället i sin helhet måste även ha ett mål och en mening, och människor har inte bara rättigheter utan även skyldigheter. Skyldigheten att bidra till det gemensamma bästa, res publica.

iv) Liberalismen är i Grays världsbild en universell filosofi som gör anspråk på att vara giltig i alla tid och rum. Detta synsätt är dock orealistiskt eftersom alla samhällen måste organiseras utifrån dess egna förutsättningar och egenskaper.

Med dessa teman som utgångspunkt tar sig Gray an den politiska idéhistorien och försöker påvisa en medveten söndring av traditionella gemenskaper från liberalernas sida. Den filosofiska grunden för detta lades av upplys­ningens teorier om människan och dess roll i samhället. Upplysningens idégrund, som även starkt kom att påverka andra ideologier som konser­vatismen och social­ismen, blir därmed synda­bocken. Det var under denna tid som de stora felsluten grund­lades och därför är det inte märkligt att Gray fäster en stor del av upp­märksamheten just på denna tidsepok.

Blickfånget koncentreras även på moderniseringens krafter, framför allt de fyra teman som ovan presenterats, och Gray är som bekant väldigt skeptiskt inställd till dessa. I liberalernas iver att åstad­komma en ny samhällsordning har många misstag begåtts. De värden som ett fritt samhälle grundas av har såväl avsiktligt som oavsiktligt motarbetats, vilket varken är till gagn för den enskilda individen eller samhället i stort. Den otrygghet som strömmat från liberal­ismens kölvatten har undergrävt existensen för ett civiliserat och multikulturellt samhälle. På sikt är därför ett fritt samhälle en omöjlig ekvation om utvecklingen fortsätter i samma riktning.

Den universella kritiken mot liberalismen, framför allt då nyliberalismen, mildras något när Gray ger sig i kast med att förklara sina åsikter om politiken idémässiga och praktiska utformning. Olika inslag i liberalismen, exempelvis marknaden, har goda effekter på samhället. Men allt för utrerade synsätt stjälper dessa effekter, speciellt i kombination med skapandet av en liberal moral. Gray skriver om Post-Liberalism...

Som den citerade bokens namn förtäljer är Gray ute efter att skapa en post-liberal teori, en teori som alltså inte förkastar alla inslag i liberalismen utan som försöker hitta nödvändiga komplement till den. I Post-Liberalism publiceras för första gången, det övriga innehållet bygger på tidigare publicerade artiklar, det polemiska avsnittet What is dead and what is living in liberalism som avfärdar de ovan presenterade punkterna och lyfter fram det som citerats i raderna ovan. «I argue that what is living in liberalism is the historic inheritance,..., of a civil society whose institutions protect liberty and permit civil peace.»

Återigen presenteras ett synsätt som i många avseenden har sitt ursprung i den liberala politiska utvecklingen under åttiotalet, då främst i Stor­britannien och USA. Det universella draget i Grays syn på den misslyckade liberal­ismen förändras i en märklig tankeprocess vars resultat är en sympatisk inställning till många av de institutioner som etablerats av liberalismen genom tiderna.

Det som Gray emellertid vill göra världen uppmärksam på är att utvecklingen gått alldeles för långt och att det finns anledning att korrigera de misstag som liberalismen gjort sig skyldig till. Den allt för grova fokuser­ingen på rättigheter och liberala kontraktsteorier måste brytas och en ny politik, en konser­vativ individualism, måste ut­vecklas för att samhället skall kunna överleva de processer som den liberala moderniser­ingen sätter i rullning. Ett återtåg till en traditionell konservativ politik är emellertid inte möjlig. Den liberala moder­niseringen har slagit ut de insti­tutioner som grundlade detta synsätt och siktet måste istället ställas in mot framtiden. Proces­serna som iscensattes av moder­niseringen är irreversibla och kan endast korrigeras av nya mekanismer. Gray skriver i Post-liberalism:

Som detta citat delvis påskiner finns det en moderniserings­aspekt i Grays åsikter som återknyter till det ovan påstådda faktum att liberalismen är omöjlig i en tid då det moderna samhället nått en position som behöver gemensamma värden för att klara ett civiliserat brobyggande mellan olika kulturer och generationer. Dessa värden har sin grund i det civila samhället och den nya konservativa politiken skall ha som syfte att stödja dessa. Stödet ger människor en andra chans och möjligheter att växa. Dessutom uttrycks en idealbild för sam­hället som, till skillnad från den neutrala liberala staten, har åsikter om vad som är gott, rätt och fel. Detta såväl på basal som på operationell nivå.

Frågan är då vilka dessa värden skall vara och hur de skall uttryckas i den praktiska politiken. Gray är inte speciellt tydlig eller specifik i båda dessa sammanhang. Stundtals härleder han sina värden till en tradi­tionell konservatsim, men i nästa andetag avfärdar han en återgång till tidigare ideal och säger sig istället vilja skapa nya värden som kan möta den samtida moderniseringen på ett gynnsamt sätt. Utgången på denna närmast olösliga ekvation finner Gray i värden som ansvar, familjen och kyrkan. Dessa skall få stöd av staten i någon form, men hur det skall ske är tämligen oklart. Istället för att förtälja vad han vill se polemiserar Gray mot det oönsk­värda, exempelvis voucher-system och negativ inkomstskatt.

Det finns ett undantag från den princip om tystnad som känne­tecknar Grays litteratur i dessa avseenden och det gäller miljö­politiken. Det sista avsnittet i boken Beyond the New Right - An Agenda for Green Conser­vatism - behandlar detta perspektiv och har med tiden blivit vida känt och omtalat. Gray försöker i detta kapitel att hitta gemenskapsytor mellan konservatismen och det gröna tänkandet, men även peka ut de skillnader som består och vad de kan lära från varandra.

Den åsikt som Gray vill förmedla är den stabila staten som inte fäster någon större uppmärksamhet vid obruten ekonomisk tillväxt. Istället bör mål som det gemensamma arvet och den gemensamma miljön vara vägledande för politikens utformning. I dessa avseende menar Gray att de konservativa har mycket att lära från de gröna. Emellertid vill han även hissa en varnings­flagg. De grönas utpoism och universal­ism, vilket också är en produkt av upplysningens arv, måste tämjas och finna mer skeptiska och stabila former. Ungefär som den konservatism som Gray säger sig vilja uppleva.

I detta sammanhang konkret­iserar Gray även sina tankar. Problembilderna är tydligt be­skrivna och lösningarna likaså. Den destruktiva tekno­login (vilket inte är all tekno­logi), den otämjade befolknings­ökningen och transportsystemet är konkreta punkter som Gray resonerar kring.

Sammantaget är den present­erade bilden av Grays teser tämligen eklektisk. Ett konsi­stent ideologiskt system avfärdas och istället plockas bitar från olika synsätt. Allt i syfte att skapa ett stabilt samhälle med klara värderingar som skapar grogrunden för de liberala institutioner som redan existerar och verkar.

Som det ovan flyktigt på­pekats intar moderniserings­processerna en central position i Grays resonemang. Den ratio­nella moderniseringen, grundad i upplysningens filosofi och uttryckt bland annat via ohämmad framstegsvänlighet och sekularisering, sätts i fokus och utsätts för skarp kritik. Genom tiderna har den söndrat värderingar och normer som är nödvändiga för alla samhällen och den liberala utvecklingen på senare tid har drivit fram en situation som på sikt hotar att underminera sig själv. Därför måste krafter som tämjar moderniseringen etableras.

Men Grays inställning är något kluven. Helt och hållet avfärdas inte moderniseringen utan de positiva effekterna av dess framryckning framhålls även. Och dessa egenskaper har en given plats i det konser­vativa idésystem som Gray säger sig vilja se. Denna duala inställning är ganska kompli­cerad. Två skilda synsätt skall rymmas inom samma ram och det finns anledning att ställa sig ganska frågande till ett sådant idé­komplex. När skall moder­niseringen tillåtas att utvecklas och när skall den tämjas? Osäker­heten om detta skapar blockeringar i många ideolog­iska frågeställningar och kan i den praktiska politiska utformningen komma att symbolisera en stor dos godtycke.

Den duala synen på moder­niseringen är inte på något sätt obekant utan världen har upplevt sådana förr. Som det tidigare beskrivits är folkhems­tanken ett illustrativt exempel på det. Inom ramen för denna politiska idé rymdes såväl traditionalistiska som moder­nistiska uppfattningar, vilket inte minst själva begreppet och Per Albins folhemstal förtäljer. Folkhemmets kungstanke vara att å ena sidan verka för en allmän modernisering, under denna tid uttryckt via den politiska modernismen, och å andra sidan mildra de effekter som processen förde med sig. Det skedde bland annat via utbildnings- och socialför­säkrings­system som i den möllerska tappningen rymde strömningar som idag kan karakteriseras som gemen­skapsfilosofi.

Grays åsikter och den tradi­tionella folkhemstanken har i dessa avseenden många berörings­punkter. Även Gray vill etablera mekanismer som kan reagera mot en ohämmad modernisering. Det är ju i grunden själva syftet med det han vill åstadkomma. Den nyliberala teorin och politiken sätter igång starka moderni­seringsprocesser som inte ser något egenvärde i att bevara något bestående om människ­orna som interagerar inom, och driver, utvecklingen inte ger uttryck för dessa genom sina handlingar. De spontant upp­komna ordning­arna är ju i detta perspektiv den giltiga para­metern, resten kan avfärdas som tämligen god­tyckliga åsikter, byggda på kollektivistiska spänningar i en eller annan mening.

John Gray har i sina analyser av olika liberal grenar bringat klarhet i komplicerade spörsmål och pekat på skevheter i såväl grundläggande axiom som slutsatser. Antagandet om den i allt väsentligt rationella människan, delvis hämtat från den ekonomiska teorin, stämmer inte till fullo med verkligheten och en liberal ideologi härledd utifrån ett sådant axiom stöter på avse­värda problem. I detta avseende har Gray således rätt.

Grays kritik mot ett skapande av en liberal moral är även den i allra högsta grad giltig. Genom tiderna har olika liberala före­trädare försökt att förändra samhället genom politiska på­bud med effekten att tradi­tionella gemenskaper som uppstått genom frivilligt mänskligt agerande har för­svunnit. Det för liberalismen kännetecknande draget kon­kurrens har i dessa avseende kommit på skam i en fram­ryckande liberal konstruktivism som begått samma misstag som olika kollektivistiska ideologier gjort sig skyldig till vid många tillfällen genom historien. Istället för att förespråka en neutral hållning från statens sida gentemot individers val har detta synsätt stundtals ersatts av en paternalism vars resultat har varit lika destruktiva som andra politiska förespråkares åtgärder. Människors fria val har inte respekterats och de spontant uppkomna ordningarna har förändrats.

Trots relevansen i denna kritik lyckas inte Gray med föresatsen att helt vederlägga grenar av den liberala ideologin. I många stycken skjuter Gray bokstav­ligen över målet då han i sin polemiska iver försöker oskad­liggöra den form av destruktiv liberalism som han spårar tillbaka till upplysningen. Vad Gray glömt bort i sitt korståg är att den finns former av liberal­ism som inte kan kännas vid denna kritik och den slarviga föreningen av allehanda liberala perspektiv i Grays idémässiga potpurri blir ytterst orättvis. Oxfordfilosofen borde kunna prestera mer. I såväl Liberalism och Liberalisms som idébio­grafierna över Hayek, Mill och Berlin presenterar Gray andra liberala perspektiv som inte på något sätt kan träffas av den kritik som trumpetas ut.

Ett exempel på det gäller Grays kritik av liberala kon­trakts­teorier vars axiom står att finna i en atomistisk uppfattning om människan som helt obunden av sociala gemen­skaper och normer i samhället. I många liberala versioner, exempelvis Hayeks, under­stryks detta faktum med all önskvärd tydlighet och med samma precision poängteras betydelsen av normer i sam­hället. Således är det tämligen ohederligt av Gray att dra alla liberaler över en kamm utan att påvisa de interna skiljelinjerna.

Det alternativ till den iakttagna renodlade marknadsliberal­ismen som Gray presenterar är, som tidigare påpekats, en konser­vativ individualism vars yttersta syften är att mota en allt för stark modernisering och att upprätthålla ett stabilt samhälle med grundläggande gemen­samma värden och normer. Grays ovilja till att precisera sina tankar försvårar möjligheten att föra en kritisk diskussion, men det finns några aspekter i detta sammanhang som går att kommentera.

Kungstanken i Grays teser är att det skall föras en politik för det gemensamma bästa. I hög grad ser Gray marknaden som lämp­lig tummelplats för detta. Där grundas allt på frivillighet och det ömsesidiga beroendet skapar värden som i allt väsentligt kan ses som positiva för samhället. Men det är inte hela berättelsen. Gray understryker också betydelsen av politik, dock inte i den konstruktivistiska och kor­porativa form som länge var symboliskt för bland annat Storbritannien. Istället skall politiken ha till uppgift att stödja de grundläggande värden som får ett fritt samhälle att växa. Trots detta hamnar Gray, delvis motvilligt, i slutsatsen att det behövs ganska genom­gripande interventioner från statens sida, bland annat vad gäller utbildning och socialt omhändertagande.

När det kommer till de basala förutsättningarna för statens räckvidd darrar Gray på hanen och kan inte riktigt bestämma sig för hur han vill ha det. Å ena sidan poängterar han värdet av tolerans och icke-paternalism, ett ingripande där den enskilda individens värderingar och preferenser får komma till tals. Å andra sidan framskymtar be­hovet av grundläggande normer för det gemensammas bästa som skall uttryckas genom statens långa arm. Det understryks även att Grays resonemang vad gäller det kollektiva ansvaret för samhällets välmående och i de polemiska uttrycken mot rättig­heter. Den bild som emellertid mest tornar fram är den paternalistiska, motiverad av en tro på det gemensamma bästa.

Oftast när termen det gemen­sammas bästa framförs finns det anledning att hissa varnings­flagg. Tron på att det går att föra en sådan politik utan att staten våldför sig på individens friheter är illusorisk. Teorins jordmån är ett kollektivt skapat mål som skall uttryckas och införas av staten. Utan villkor om vetorätt för den enskilda individen. I många stycken framkommer det gemensamma bästa genom den fria mark­naden där människor vägleds av en osynlig hand som oavsiktligt skapar välmående för hela kollektivet, och i ett sådant sammanhang finns det bäring för teorin om det gemen­samma bästa även i ett liberalt per­spektiv. Men det är i det som menas i Grays samman­hang. Det skall också föras en politik som medvetet styr samhället mot kollektiva mål.

Felen med detta synsätt är många och alla kan inte nämnas här. Några skall emellertid understrykas. Grundläggande för synsättet är tron på att staten genom olika processer, demokratiska såväl som odemokratiska, kan utkristal­lisera vad som är det gemen­samma bästa. Hela denna tanke känns orimlig för min del. Teorins axiom är att individerna själva inte har kunskap om detta och därför måste staten täppa igen falluckorna. Detta tanke­komplex bygger på föreställ­ningen att individernas nytta inte skall vara det vägledande målet. Istället skall andra organiska mål uppfyllas, oavsett om människorna vill det eller ej. I denna process exkluderas centrala principer för ett rättvist samhälle, i en liberal mening, och ersätts med oklara och tämligen godtyckligt fastställda principer och mål. Frågan är ju då varför? Varför skall målet om den individuella preferens-tillfredsställelsen överges till förmån för kollek­tivt fastställda mål? Gray ger inga tydliga svar på dessa frågor utan hänvisar dels till egenvärdet av civili­serade moraluppfattningar, vilket är en bisarr värde­diskussion som inte närmare kommenteras här, dels att den senmoderna epok vi nu står inför kräver dessa mål och värden för att samhället inte skall undergräva sig själv. Denna åsikt grundas i en tro på att individernas fria agerande inte skulle kunna åstadkomma detta. En social anarki skulle uppstå. Problemet med detta synsätt är att det inte finns några rimliga skäl som talar för att staten bättre skulle kunna överblicka samhället och fastställa de värden som behövs. Det fria samhället är inte ett stort fångarnas dilemma-spel där den indivi­duella rational­iteten står i motsatsställning till det kollek­tivt nödvändiga. Givet­vis finns sådana situa­tioner, men i allt väsentligt är det ömsesidiga beroendet i ett fritt samhälle stort och via olika marknads­mekanismer kommer de grundläggande beteende­normerna att etableras.

Meningen med denna process - etablerandet av gemensamma värden för det gemensamma bästa - är ju, enligt Gray, också att människorna skall ges större möjligheter att själva växa. Men vad är det då som säger att staten skulle ha bättre kunskap än individerna själva om hur det skall ske? Svaret på frågan är att det inte finns några rimliga skäl som talar för staten i detta avseende. Staten kan omöjligt­vis ha information om varje individs preferenser och alla försök till aggregera dessa i syfte att föra en politik för det gemensamma bästa kommer att misslyckas. Denna aggrega­tions­process har endast ett värde då varje människa agerar mot bakgrund av sina egna preferenser och begränsande omständigheter på en fri marknad. Då uppstår en spontan ordning, skapade av fria val, där individen ges möjligheten att infria sina egna viljor. En i allra högsta grad rättvis ordning som är värd att eftersträva.

De moderniseringskrafter som liberalismen sätter igång är starka och kan ibland kon­frontera traditionella ordningar med brutal tydlighet. Vad som dock är viktigt att komma ihåg i detta samman­hang är att den liberala moderniseringen är iscensatt av samhällets indivi­der. Det är ingen ordning som slumpartat äntrat sam­hällets scen, utan processen fram till den upp­komna ordningen konstitueras av individers fria val som görs mot bakgrund av deras egna preferenser och ordningar. Därför är moder­niseringen ett led i individers strävanden efter att infria sin önskningar och mot bakgrund av att den individuella nyttan är en central princip för det fria samhället är moder­niseringen inget oönskvärt. Tvärtom. Med anledning av detta blir även politiskt arrangerade moder­niseringar av ondo. De har ju inte skapats av en genuint fri och spontan process, utan genom politiska mekanismer som oundvikligt tvingar människor mot sina viljor att agera på vissa förut­bestämda sätt.

Mot den fria och liberala moder­nisering som skapats spontant brukar det ofta påstås, vilket bland annat John Gray gör, att individerna själva inte önskar en sådan utveckling. Men precis som i förra avsnittet måste man då fråga sig varför agerar människor på ett vis som leder fram en modernisering? Och framför allt, vad är det som säger att staten kan arrangera tingens ordning bättre? Något rimligt svar på dessa frågor ger aldrig Gray och den filosofi som han istället förespråkar är, som tidigare påpekats, godtycklig och utelämnar centrala principer för ett fritt samhälle. Visst kan människor agera irrationellt, men sådana beteenden tenderar att korrigeras till nästa gång då en motsvarande handling skall utföras.

Grays argumentation går ju också ut på att den senmoderna tid vi nu lever i klarar inte av en fri modernisering. De splittrade samhället behöver gemensamma normer för att kunna överleva. Detta synsätt har emellertid inte stor bäring i verkligheten. Den senmoderna tid, postindustrial­ismen, som sedan en tid tillbaka gjort sig närvarande har inte alls samma förutsättningar för politisk styrning som den homo­gena situation som präglade den tidiga industriella moderniser­ingen. De stora skillnader i kul­turer och grundläggande prefer­enser som idag finns talar istället för fortsatt liberalisering. Alla försök att implementera normer i samhället kommer att möta på stora motstånd efter­som så många olika grupper inte kommer att känna igen sig i de bilder som staten målar. Och det är en mycket farlig väg. Om stora gruppers värderingar exkluderas från den politiskt uppställda samhällsgemen­skapen skapas ett missmod som kan ta sig illavarslande uttryck. Givetvis talar detta inte emot att det på fri väg bör skapas normer eller att det behövs basala normer i ett samhälle. Det som resonemanget polemi­serar mot är tanken på opera­tionella normer uttryckta via statlig intervention.